(1571, Utrecht - 6 March 1638, Utrecht) was a Dutch painter, mainly of portraits. Moreelse was a pupil of the Delft portrait painter Michiel Jansz. van Mierevelt, who had himself been a pupil of Anthonie van Blocklandt. He took a study-trip to Italy, where he received many portrait commissions. Back in Utrecht, in 1596 he became a member of the zadelaarsgilde, which was the traditional name in Utrecht for the Guild of Saint Luke. In 1611, along with Abraham Bloemaert, he was one of the founders of a new painters' guild, called "St. Lucas-gilde", and became its first deken. Moreelse was a well known portrait painter who received commissions from right across the Dutch Republic. His earliest work dates to 1606. Other than portraits, he also painted a few history paintings in the Mannerist style and in the 1620s produced pastoral scenes of herders and shepherds. He belonged to the same generation as Abraham Bloemaert and Joachim Wtewael, and like Wtewael he played an important role in the public life of their city. His version of Diana and Callisto was engraved by Jan Saenredam. In 1618, when the anti-remonstrants came to power in Utrecht, he was raadslid.   Related Paintings of Paulus Moreelse :. | Vertumnus and Pomona | Girl with a Mirror | Girl with a Mirror, an Allegory of Profane Love | Christian the Younger of Brunswick | Democrite |
Related Artists:
Henri Leys
(18 February 1815 - 26 August 1869), also known as Henri Leys, was a Belgian painter and printmaker. Henri Leys was born and died in Antwerp. He studied with Mathieu Ignace Van Bree (1773-1839) at the Koninklijke Academie voor Schone Kunsten in Antwerp and then with his brother-in-law Ferdinand De Braekeleer (1792-1883). At the start of his career, he worked with the Belgian Romantic painter Egide Charles Gustave Wappers (1803-1874). Both artists were interested in nationalistic subjects painted in styles that owe much to the example of 16th- and 17th-century Flemish painting. In 1835 Leys went to Paris where he visited the studio of Eugene Delacroix and met Paul Delaroche. During the 1840s, Leys began painting scenes set in 16th-century Antwerp, combining details studied from life with a deliberately archaizing style reminiscent of 16th-century German painters like Albrecht Derer and Quinten Matsys. Some of the pictures have specific historical subjects, but others are genre scenes. With these pictures, he earned a following among many younger artists in Belgium as well as a considerable reputation in France, where he won a gold medal at the International Exhibition in Paris in 1855 for his historical painting The Mass of Berthal de Haze (Royal Museum of Fine Arts, Brussels). In 1862 Leys was created a baron by King Leopold I. At the time of his death, he was engaged in decorating the interior of the Antwerp Town Hall with monumental frescoes depicting the city's history (1863-9). There are easel replicas of these in Brussels. Among the artists who studied with him are James Tissot and Sir Lawrence Alma-Tadema. His best-known pupil is his nephew Henri De Braekeleer (1840-1888).
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Friedrich olenhainz
(June 28, 1745 - November 5, 1804) was a German painter.